Det sägs att bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna. Rätt eller fel, men det är i alla fall få personer som lyckats i livet som gjort det helt av egen kraft. Det behövs både stöttning och vägledning på vägen för att nå sina drömmar. Ett faktum som också är allmänt känt är att de allra flesta duktiga seniorspelare har antingen en förälder eller en person i sin närhet som lagt ner enorma mängder timmar på att träna med personen i fråga i yngre åldrar. Till exempel hade bröderna Ymer sin tränare Dan Eklund och Rebecca Peterson sin pappa Mart. Jacqueline Cabaj Awad har även hon sin pappa att tacka för mycket.

Av: Linus Eriksson

Jacqueline Cabaj Awad

Född: 28 januari 1996

Moderklubb: TK Hobby

Nuvarande klubb: Smedslättens LTK

Högsta ranking: 458 singel, 518 dubbel

Nuvarande ranking: 526 singel, 619 dubbel

Antal proffstitlar: 9 singel, 7 dubbel

Jacqueline föddes visserligen i Malmö men växte upp i Eskilstuna, där hon i tidig ålder spelade tennis några gånger i veckan i stadens klubb TK Hobby. Tidigt började hon utöver det att träna extra med sin pappa Bechara. Nästan varje dag.

• Vi stod mest och slog till varandra och jag jobbade extra mycket med min forehand eftersom den var bäst, och då tyckte jag det var roligast, berättar Jacqueline. 

Hon hade såklart en klubbtränare, men det var hennes pappa som var med henne på alla tävlingar, körde henne och pratade taktik. Jacqueline säger att hon såg det som att hon hade två tränare, både klubbtränaren och pappa. 

• Jag tror det underlättar mycket om en förälder spelar extra med sina barn, men man kan givetvis lyckas ändå även utan det.

Hennes dröm var tidigt att bli bäst i världen - och att vinna Wimbledon.

• För det var pappas favoritturnering, haha. Nu har mina drömmar ändrats lite…nu drömmer jag bara om att vinna en Grand Slam, haha.

När Jacqueline blev äldre och bättre så fick träningen förändras. Pappa hängde inte längre med i tempot och Jacqueline behövde bättre sparring.

• Men han följde alltid med på matcher och var involverad i den taktiska biten. Men istället för att träna med honom började jag spela med en kompis istället. Då stod pappa på läktaren och kollade.

Jacqueline fortsatte alltså att spela mycket utanför de ordinarie träningarna. Hälften/hälften gissar hon, tills hon var ungefär 14 år.

• Vid den åldern hade jag sedan så mycket träning i klubben, plus att det tillkom mer fysträning, så jag drog ner lite på den extra träningen. Men på helgerna fortsatte jag att träna själv.

Vad tränade ni på för nånting när du spelade med kompisar?

• Nästan bara match och poängspel, för det var roligast! 

Just matchsspelet har Jacqueline alltid föredragit framför att stå och nöta.

• Jag tävlade väldigt mycket som junior! Jag och pappa åkte runt hela Sverige och spelade tävlingar. Stora som små, vi spelade allt och hela tiden. Minst varannan vecka. När jag var elva började jag spela utomlands också. 

Utomlands säger hon att det var tuffare motstånd. I Sverige hängde hon med bra även upp i åldersgrupperna, men utomlands var spelarna säkrare och det blev tuffare att vinna matcher.

• Man kan säga att det är samma som steget mellan junior- och seniorspel. Från ”junior ITF” till seniorspel är det ett stort steg för man möter spelare som varit med ett tag och har erfarenhet. För mig var det steget svårt, det tog några år innan jag började vinna matcher. Jag låg kanske 130 på juniorrankingen när jag började spela seniortävlingarna i Sverige, men fast jag var bra som junior var det svårt att vinna mot seniorerna. 

När Jacqueline ser tillbaka på sin tid som junior säger hon att det är två saker hon hade velat göra lite annorlunda. Den ena är att hon hade velat träna mer fysisk träning tidigare. Hon säger att tennis är en fysisk sport och när hon började spela mer utomlands så märkte hon att dem var fysiskt starkare och att hon hade lite svårt att orka hänga i hela matcherna. Och ju äldre hon blivit desto viktigare har den biten blivit. Det andra är att hon hade kunnat tänka sig att ändra lite på sättet hon och pappa tränade på. 

• Jag och pappa stod mest och slog när vi var yngre. Forehand och backhand, men utan så mycket precision, längd eller placering. Så syftet uteblev helt. Sen så kanske det var lite synd att han inte kunde mer om teknik, för med mer teknikträning så hade jag sluppit ändra den när jag blev äldre. Med honom fick jag mängd och taktik, jag lärde mig hur man vinner matcher, men med lite bättre teknik tidigare kanske det hade gått fortare för mig att sätta den. Samtidigt så kanske jag inte fått med mig några andra bitar i så fall…svårt att veta. 

Du är känd för att vara en offensiv spelare som slår hårt. Hur formades den spelstilen?

• Pappa var tydlig med att det var så jag skulle spela. Jag tror det var för att jag hade bra träff på bollen och var så stor. Samt för att han gillade den spelstilen. Ingen tränare har försökt ändra det för jag har så tydliga vapen, men många har försökt lägga in det stabila också och kombinera dem två. 

Idag är Jacqueline rankad 528 i världen och spelar tennis på heltid. 

Lever du din dröm?

• Ja, fast än så länge på en lägre nivå än jag drömde om som ung.

Vad är största utmaningarna som tennisproffs på din nivå idag?

• Det ekonomiska. Att få det att gå runt. Att kunna ha med en tränare på tävlingar och ha råd med allt som behövs för att kunna prestera på topp. Exempelvis kunna gå till en naprapat, ha tillgång till fystränare oftare och så vidare. 

När du själv var 16 år ungefär och tänkte hur det skulle vara att spela tennis när du var 22 och spela på heltid, vad är annorlunda nu i verkligheten jämfört med hur du tänkte att det skulle vara?

• Det är mycket mer jobb än jag trodde det skulle vara. Eftersom det här är det enda jag gör så finns det alltid någonting mer för att ta hand om kroppen man kan göra. Exempelvis rörlighetsträning, återhämtningsträning och så vidare. Innan gick man i skolan så då kunde man inte göra lika mycket, nu finns det alltid nånting man kan göra för att utvecklas. 

När Jacqueline får frågan vad hon skulle ge för råd till en 11-årping idag så återkommer hon till tävlingsbiten. Hon säger att hon tävlade mycket för att hon dels tyckte det var roligt men också för att hon blev bättre av att tävla.

• Man kan träna hur mycket som helst men det är ändå matcher man vill bli bra på. Det spelar ingen roll om det är stora eller små matcher, men det finns hur mycket turneringar som helst – det är bara att spela!

Och till en 16-åring?

• Då är det att spela utomlands och känna på skillnaden som är mot turneringar hemma i Sverige. Om man bara spelar här hemma blir man bekväm – det är tuffare utomlands både mentalt och spelmässigt och jag tror man behöver känna på det ganska tidigt oavsett om man är bäst i Sverige eller inte. 

I Jacquelines fall är det tydligt att hennes pappa betydde oerhört mycket för hennes utveckling, framförallt i yngre år. Det är något hon vill råda andra tennisföräldrar, att stötta så bra det går.

• Man behöver inte vara bra för att stå och kasta bollar till ens barn på banan, det kan man alltid göra även om man inte kan spela själv. Jag tror också föräldern kan kommunicera med klubbtränaren om vad barnet behöver träna på så blir det ett syfte med träningen. Men, det är oerhört viktigt att det kommer från barnet själv! Jag sa alltid ”kom pappa vi åker och kör”. Om det är tvärtom att föräldern är drivande så kommer barnet tappa lusten och det går snabbt åt fel håll. Men vill barnet så kan en förälder alltid kasta bollar och stötta så gott dem kan.

Hur tror du at det sett annorlunda ut utan din pappas engagemang?

• Jag tror inte jag hade kommit så här långt utan min pappa.