”You need to be comfortable being uncomfortable”. Alla juniorer som varit på någon aktivitet med EuroElite har hört Dave Bandelin eller någon av de andra coacherna basunera ut ordspråket. Sällan har det kommit mer till sin rätt här i Indien. Nu är jag visserligen ingen spelare längre och Jacqueline 23 år, men det gäller likväl lika mycket för spelarna i den här åldern eller på den här nivån. 

Av: Linus Eriksson

I 2.5 år totalt har jag rest på tävlingar på 15.000- och 25.000-dollarsnivån för damer (dock inte en enda tävling högre upp) och normalt brukar jag säga att på 15.000-tävlingar är nivån väldigt blandad…några spelare kan vara riktigt bra och är snabbt som ögat förbi den här kategorin av tävlingar, medans vissa spelare kan vara rätt…spelsvaga. På 25.000-tävlingar är det klart högre spelkvalitet. De flesta i huvudlottningarna kan lira och de som går långt är bra spelare! Den här veckan, första tävlingen i Indien, är dock ett undantag! Jag har aldrig tidigare så tydligt sett att spelare haft såna problem att hitta träffen och sitt spel. Anledningarna är säkert hur många som helst och bortförklaringar ska man akta sig noga för, men att förhållandena varit tuffa skriver jag under på.

• Hardcourtbanorna är hala som en isbana. Även om man inte kan glida på hardcourt kan alla glida här. Ofta tar det 1-2 extra steg för att stanna upp ute på sidan. Men, studsen är inte hur snabb som helst. Näsbyparks inomhusbanor är till exempel snabbare, men bollen glider liksom iväg på ett semi-snabbt/långsamt sett. Man kan säga, banorna supersnabba men långsamma. Typ. Väldigt speciella.
• Luften är, som väntat risig. Jag hörde av en annan coach att Gwalior har sämst luft i Indien och tredje sämst i Asien. Vet inte om det är sant, men säkert inte långt ifrån.
• Domarna håller låg nivå. Men herregud…vi snackar halvmetersmisstag. Exempel; 30-0. Spelare A slog en väldigt tydlig nätserve, spelare B missar returen i nät. Spelare B påtalar för domaren att det var en väldigt tydlig nätserve. Domaren frågar vad spelaren menar, hör sedan och ropar på spelare A att ”she says it wa slet – second serve!” Nätservaren blir förståeligt arg och säger att domaren inte dömde let! Domaren ropar då istället ”40-0” och säger att han inte dömde let. 
• Bollkallarna. Proffsigt och bra på alla sätt att ha bollkallar, men det blir kontraproduktivt när bollkallarna inte förstår sig på spelet. Mitt under en poäng i en förstarunda i dubbeln sprang bollkallen in på banan och skulle plocka ner en boll som var i spel som en spelare var redo att smasha på. Misstag sker, men det är inte bra när spelet blir så påverkat. 
• Matchbanorna här är tre stycken i rad utan stängsel eller ”bollplank” emellan. Inte helt ovanligt utomlands även om jag aldrig förstått varför man bara har en liten reklamskylt längst bak vid ”väggen” på varje sida, varför man inte likt på Good to Great kör 3-4 stycken så att bollarna inte åker in emellan. Nåväl, problemet är inte det här, utan att längst ner vid väggarna så har man inga skynken alls utan bara en cementvägg, så alla bollarna studsar liksom tillbaka, och när det inte heller finns något skydd mellan banorna så åker bollar in på varandras banor konstant. Inte ett game går utan att man får spela om någon poäng. Att det sker ibland är fine, men att det sker varje game och ofta flera gånger, det blir jobbigt i längden.

I slutändan är det självklart givetvis den bästa spelaren som vinner ändå, turmomenten övervinner inte skickligheten varken i en enstaka match eller en tävling, men att flera såna här saker påverkar tror jag absolut. Att man då tidigt lärt sig, förstått och tränat på att vara ”comfortable being uncomfortable” kan vara avgörande.