GUSTEN TYCKER TILL

Under min karriär som professionell tennisspelare var jag säker på vad som gällde för att nå den absoluta tennistoppen. Hårt arbete och att alltid ge 100% vilket jag också förmedlade till min omgivning. Självklart tyckte jag då och lika självklart tycker jag detta är fortfarande. Enda skillnaden från då och nu är att då visste jag för det första inte vad det var som drev just mig och för det andra tog jag för givet att alla var likadana som jag var. Under slutet av karriären började jag sakta förstå skillnaden mellan en tränare som står med visselpipan i munnen och kör mer eller mindre tanklöst med sina adepter  och de tränare som har lyssnat på vad barnen vill och anpassat fysträningen och tennisträningen därefter.

Jag kan knappast påstå att jag har läst igenom mycket forskning varför barn idrottar men jag har förstått att det är framförallt ett par faktorer som gör att man vill fortsätta. Den sociala biten, glädjen men givetvis även tävlingsmomentet är viktigt för många barn. Hur det sistnämnda ska bedrivas omdebatteras ju hela tiden men min personliga uppfattning är att de barn som  är tävlingsinriktade ungdomar tappar motivationen om det inte finns ett tävlingsmoment med i träningen.

Jag har alltid ifrågasatt varför man ska köra vissa fysövningar  när man lika gärna kan köra någon jage-lek, innebandy, brottning, kampsportsövningar eller liknande om barnen gillar det sistnämnda bättre. Det viktigaste är väl att barnen ska ligga så nära 100% av vad man orkar och klarar av att köra och om man samtidigt har roligt är det väl det som förmodligen gör att man på lång sikt orkar fortsätta? Ju äldre man blir desto mer medveten är man att alltid försöka göra sitt bästa när man förstår vad det är man vill uppnå. Men hur många idrottsmän ligger på 100% av sitt max varje gång man utövar sin idrott?

Faktum är att många idrottare är långt ifrån sitt max under tävling av vad man kan prestera och då menar jag inte kunskapsmässigt utan motivationsmässigt. I tennisen tex har jag sett mängder av matcher där den ena spelaren ”ger upp” när han/hon ligger under stort. Likadant ser man fotbolls, hockey, handbollsspelare mm ge upp när underläget är för stort trots att tid återstår. Varför händer detta? Jag kan förstå dem men jag kan inte försvara dem som gör detta. Tävling är ju absolut den bästa träningsformen och det är ju här man utvecklar sig snabbast. Att alltid kunna vara motiverad och att alltid kunna ge järnet oavsett vad det stod var en av mina stora styrkor men poängsystemet i många idrotter motiverar inte en del idrottare tillräckligt om underläget är för stort

Inom tennisen vet jag att dessa tankar har figurerat och redan nu finns det ett rankingsystem som gynnar dem som tar så många game som möjligt (UTRUniversal Tennis Ratings... www.universaltennis.com)  där varje game räknas. Ligger man alltså under med 6-0,5-0 och kniper ett game kan detta påverka rankingen positivt. Ett sådant system tror jag skulle passa flera tävlingshungriga ungdomar väldigt bra men för andra skulle det nog sätta än större press från antingen sig själv eller från omgivningen än vad som är nyttigt . Ju äldre man blir desto mer tror jag dock att detta rankingsystem skulle fungera som motivator men i lägre juniorålder tror jag att glädjen och fokusen på prestationen skulle bli alltför lidande.

Däremot gillade jag iden som Jonas Svensson ( min förre teamkompis) som numera är i Schweiz berättade om. De hade en tävlingsform där man tävlade i lag och där varje spelares game som han/hon tog i turneringen räknades. Varje lag/klubb var tvungna att ställa upp med minst 4 spelare och där samtligas spelares antal game räknades och där man slutligen dividerade totalsumman game med antalet lagmedlemmar. Vann en av deltagarna tävlingen så samlade han in exempelvis 48 games. En annan lagkompis förlorade i första omgången och fick exempelvis endast 4 games. De andra två förlorade i andra resp tredje omgången och samlade ihop 18 resp 30 games till laget. Totalen blev alltså 48++4+18+30=100 games och deras genomsnitt landade därför på 100/4= 25 games

Ovanstående tävlingsform kan ju användas i en rad sammanhang och framförallt kan både killar och tjejer tävla tillsammans. De stora fördelarna är naturligtvis att man inte bara tävlar för sig själv  utan man tävlar för lagkompisarna också. Den andra stora fördelen är givetvis också att man kämpar ända in på målsnöret att försöka vinna så många game som möjligt för lagets skulle och att man därför inte ”ger upp” för att underläget är för stort. Den tredje stora fördelen är att man lär sig att coacha varandra och man bygger förhoppningsvis upp en ömsesidig respekt och närmare vänskap med sina partners i och med att man gör något tillsammans

Det finns en hel del individuella idrotter där man verkligen tävlar som ett lag trots att man tävlar individuellt. I friidrotten tex tar man klubbens  tre bästa resultat från varje gren och lägger därefter ihop dessa resultatför för att få en placering för resp lag. Denna tävlingsform har man nästan uteslutande till 12 års ålder.

En annan idrott som också har anammat att tävla tillsammans är judo där man till att börja med får X antal poäng för varje deltagare klubben ställer upp med. Därefter delas poäng ut för olika moment i själva matchen. Tex ger en vunnen match x antal poäng. Om man dessutom kastar motståndaren får laget ytterligare ett poäng. Detta är ju också ett fantastiskt bra sätt att få upp motivationen för de som ”vet” att de kommer att förlora men att de åtminstone försöker att undvika att bli kastade. Då kan en förlust vid vissa tillfällen kännas som en seger

 Jag kan bara titta tillbaka på mig själv och anser att jag var extremt tävlingsinriktad som barn och för mig hade båda ovanstående tävlingsformat passat extremt bra. Jag hade i varje moment gett 100% vilket hade lett till den utvecklingen jag hade behövt för att kunna utveckla mig på samma sätt som jag gjorde när jag var barn.

Friidrottens tävlingsform i Finnkampen älskar jag f.ö I dagens media utbud där man sänder sporter från den yppersta eliten kan jag fortfarande fascineras hur jag sitter framför TV:n eller radion och följer spänt om Sverige kan knipa en 4:e plats på 10.000 meter för herrar eller hur jag jublar inombords när den svenska kulstötningstjejen förbättrar sitt resultat med 2 cm vilket innebär en fjärdeplats istället för en 5e plats. Speciellt om hon överträffar sitt eget personbästa. Tyvärr har väl inte tennisen samma förutsättningar till att kopiera friidrottens koncept men om man tänker till skulle man kunna köra flera andra tävlingar i lagform. Målsättningen ska vara att man spelar tillsammans, samtliga ger järnet till sista bollen och samtidigt har kul. Lite kuriosa i sammanhanget var att på den senaste Finnkampen tävlade Jonas Svenssons son Felix på 200 meter där han kom fyra och slog just två finska sprinters.

Hur väl känner de olika sporterna till hur de andra tävlar? Jag hoppas att man har bra koll så att man inte går miste om något roligt tävlingsmoment. Jag själv hade j-t dålig koll ska jag villigt erkänna innan jag började rota lite i hur andra idrotter tävlar. Tävlingsmoment jag vet skulle på ett enkelt sätt kunna implementeras till tennisen. Nu tycker jag att tennisen de senaste åren har gjort en hel del för att det ska bli roligare att tävla som tex A,B och C klasserna, det finns några lagtävlingar, någon tävling där klubben få poäng beroende på hur många deltagare som är med från klubben mm. Men jag tror att det finns ännu mer saker att hämta från andra idrotter

Hur är verkligheten då? Älskar inte de flesta att tävla. Jo, när det går bra brukar min son säga. Går det dåligt är det inte lika kul

Men var det inte för tävlingsmomentet de flesta av oss började idrotta tänkte jag i min enfald både som yngre och även när jag var proffs. Nu när jag fått lite perspektiv på verkligheten har jag i alla fall lite bättre koll. När jag därför läste en SIFO undersökning beställd av Rädda Barnen (  se länk: https://www.raddabarnen.se/press/nyheter/2015/ha-kul-viktigare-an-att-vinna/) fick jag mig en rejäl tankeställare:

 351 barn i åldrarna 10-15 år ( lagidrottare) fick följande fråga: Vad är/var viktigt med ditt idrottande

85% svarade att de idrottade för att det var roligt

46% för att träffa kompisar

3% svarade för att vinna matcher

Allt beror ju givetvis hur man formulerar frågan, när den ställs och så vidare men detta svaret är absolut tänkvärt. Problemet som Anders Maxson som är pressansvarig för Rädda Barnen säger är att vi ser det varken som fel eller konstigt att barn ( precis som oss vuxna) tycker om att tävla. Men vi har sett att strävan efter att vinna ibland sker på bekostnad av barnen, trots att idrottens värdegrund är tydlig i att för barn som idrottar är leken och hälsan det viktigaste

Något för alla tränare och föräldrar att tänka på när vi ska få barnen att hålla på med sin idrott livet ut. Hur svårt som helst givetvis för en tränare att känna in om barnet verkligen vill tävla eller om han/hon tävlar bara för att kompisen vill. Men jag tror att de tränare som bygger broar på ett väldigt tidigt stadie har lättare att förstå vad barnet egentligen vill.

Att det är endast 3% av barnen som tycker det är viktigt att vinna är ett klart underbetyg till oss vuxna. Skulle man gjort en undersökning bland barn om hur många som ville vinna/ nå en högre nivå när de spelar TV-spel/dator mm skulle den siffran ligga betydligt högre. Jag tror att i stort sett alla har någon slags tävlingsinstinkt oavsett om den är låg eller hög. Det gäller bara att plocka fram den från var och en men man måste göra det på ett mycket smartare och mer individanpassat sätt än vad vi gör idag. Inte som idag när omgivningen sätter en onödigt hög press på barnen när det gäller idrottande något som inte görs i TV-spelens värld.

Personligen tror jag att för att lära sig att tävla ska man tävla ofta och det behöver inte alls vara ett måste att man tävlar ofta officiella tävlingar. När vi har våra sammandrag med ”Små Lirare” tävlar vi i allt och inget under 3 timmar. Barnen hinner knappt tänka på att de förlorat förrän det är dags för nästa utmaning. TV-spels världen är likadan. Misslyckas du får du chansen igen tills du ( oftast) lyckas. Spelar du en vanlig tennismatch är givetvis detta svårt att få revansch sekunden efter men som sagt, personligen tror jag att för att lära sig att förlora ska man hitta så många tävlingsmoment det bara går så att barnen även lär sig att förlora.