Då sitter jag på Riga flygplats och skriver dessa rader. Klockan är 22.58 och det var en timme sen jag och Jacqueline Cabaj Awad landade med Uzbekistan Airways från Tashkent. Nu har vi tio timmar ganska exakt att slå ihjäl över natten innan vår 50 minuter långa flight från Riga till Stockholm ska lyfta. Livet på tennisens lägre nivåer är inte alltid lyx och glamour.
Av: Linus Eriksson
Den här ”tennisens bakgård” har jag i många år hört det ena och det andra om. Redan från att man var junior tycker jag många tränare pratade om hur det inte alltid var lyxigt när man började resa på diverse tävlingar. Det kunde vara dåliga hotell eller till och med dåliga vandrarhem. Banor som knappt höll spelbar kvalitet, bollar som inte studsade, anläggningar utan det ena och det andra och mat som knappt var ätbar. Sades det. Jag fick känslan att man målade, och fortfarande i många fall, målar upp de lägre tourerna som vedervärdiga platser man inte vill befinna sig på. Om det är för att skapa en hunger för spelaren att snabbt vilja ta sig därifrån eller om det är i preventivt syfte för att se till att de yngre juniorerna inte blir för bortskämda med Scandic hotell, nya bollar och dyra middagar vet jag inte. Det enda jag vet är att på de tävlingarna jag varit på så har det inte varit så dålig kvalitet på varken banor eller anläggningar. Snarare tvärtom faktiskt.
Nu finns det givetvis både spelare och tränare som är bra mycket mer beresta än mig. Med råge! Det senaste året har jag dock rest ganska flitigt på lägre damturneringar och väntat lite på att få se det här trasiga nätet och de kritade linjerna. När jag och Jacqueline för två veckor sen satte oss på planet för två turneringar i Uzbekistan tänkte jag att det var dags, men även den här gången blev jag positivt överraskad. Tävlingarna spelades i städerna Andijan och Namangan. Förutom en lång taxiresa på fyra timmar som blev sex på grund av en förare som gillade stopp på vägen så fick vi uppleva två schyssta anläggningar med elva respektive nio fina banor vardera. Båda anläggningarna hade en stor centercourt som bara Båstad och KLTK slår i Sverige. Förutom att träningsbollarna andra veckan var lite sisådär så var det välorganiserade tävlingar där tävlingsledningen var väldigt hjälpsamma, buss-servicen mellan hotell och anläggning fungerade klockrent och överlag var befolkningen väldigt trevliga. En positiv upplevelse helt klart! Jag får vänta vidare på den obskyra bakgårdstävlingen.