Arkiv
Kontakta oss
E-post: info@tennisshopen.se

Tennisinspiration

Vi vil inspirera personer inom tennisen – spelare, tränare, styrelsemedlemmar och tennisklubbar eller akademier som sådana. Tennisanläggningen skall vara en samlingspunkt för både ungdomar och motionärer. Därför vill vi här samla en mängd förslag från klubbar, akademier, spelare och tränare ute i landet på saker som de gör för att förbättra trivseln/kvaliteten i sin tennisklubb och i sin tennisvardag. Det kan vara allt mellan himmel och jord – allt från inredning i hallen till ett läckert träningsläger. Det kan vara rådgivning till vad man ska göra för karriärsval efter gymnasiet, eller inspiration till hur en klubb kan bygga ut sin utomhusanlägning. Förhoppningsvis kan personer ute i klubbarna finna inspiration till att testa något som en annan klubb har genomfört med framgång.

Har du tips på en klubb som gjort något extra för att skapa trivsel för sina medlemmar. Eller har du själv en idé eller sitter på en intressant erfarenhet eller historia du vill dela med dig av? Kontakta oss så gör vi gärna ett reportage på ämnet i fråga! Mejla i sådana fall info@tennisshopen.se så tar vi tacksamt emot ert tips.

              Magnus "Gusten" Gustafsson                                                      Linus Eriksson            

 
Om Linus: Är tennistränare i Smedslättens LTK och för Jacqueline Cabaj Awad. Har arbetat på ett antal olika klubbar och akademier både i Sverige och utomlands. Har skrivit texter och artiklar åt både Svenska Tennismagasinet och Tennis Göteborg tidigare och är väldigt intresserad av hur vi ska gå tillväga för att få svensk tennis att hänga med i dagens internationella konkurrens.
Om Gusten: Gusten har en enastående karriär som tennisproffs och har bland annat vunnit Swedish Open tre gånger. Dessutom var han rankad top 10 i världen under flertalet tillfällen. Nu är Gusten delägare i Tennisshopen sedan många år tillbaka, skriver krönikor i tennismagasinet med jämna mellanrum, och har ett allmänt brinnande ideellt intresse för svensk tennis. Bland annat har Gusten dragit igång en verksamhet i västsverige med namnet "Små lirare" - som är en kul satsning för att öka intresset för idrott bland våra unga utövare.

Ödmjukhet

GUSTEN TYCKER

För ca 25 år sedan bestämde sig de 20 bästa tennisspelarna att försöka hjälpa återväxten i svensk tennis genom att från egna fickor donera pengar för att få fram dåvarande svenska juniorer. Genom olika åtgärder skulle det dessutom raggas sponsorer för att ge de yngre de bästa finansiella förutsättningarna det gick. Tyvärr gick det inte riktigt som vi hade hoppats och projektet lades på is efter ett par år.

Men när jag tänker tillbaka på detta projekt kan jag inte låta bli att ställa mig frågan; OM Sverige hade haft lika många topp 100-spelare idag som vi hade då, skulle de då göra likadant? Skulle man ens komma på tanken att hjälpa svensk tennis yngre spelare ekonomiskt? Tveksamt skulle jag vilja säga eller rättare sagt; nej. 100% nej.

Idag, liksom förr, kommer hjälpen genom sponsorer, klubbar, förbund mm? Jo då, det är många som får helt ovärderlig hjälp från nämnda aktörer men idag tar man för givet att man ska få den hjälpen och den dagen man tror att man kan få bättre hjälp från en annan klubb, en annan sponsor, an annan akademi så är det tack och hej till det gamla. Och ibland inte ens ett tack och hej, för man har tagit för givet att man får viss hjälp pga sin ranking eller status som man tycker man har i klubben/landet. Inte sällan hör man personer/klubbar/tränare mm som hjälpt idrottarna att de får läsa sig till att adepten gått vidare

 

Jag tycker att jag har en relativt ödmjuk inställning både som spelare och person och jag är hittills väldigt nöjd så här långt i livet hur jag alltid försöker respektera min omgivning samt få respekt tillbaka. Jag är naturligtvis inte skyldig till att göra det men jag mår bra av att känna att skulle jag behöva hjälp med något någon gång finns chansen till detta nära till hands. Och jag tycker verkligen om att hjälpa andra med de saker jag behärskar. Jag har funderat många gånger hur jag skulle vara som person om jag inte hade haft ledstjärnor som Wilander, Nyström, Jonas Svensson min tränare Tim Klein, Jonte Sjögren m.fl. Personer som alltid delade med sig och som man alltid visste ställde upp om det var något. En kultur där hjälpa varandra var och blev en självklarhet. Tänk om de skulle ha varit motsatsen, skulle jag då varit mer ego idag? Förmodligen en del. Och definitivt om min tränare, Tim, skulle sagt att det viktigaste för min tennis skulle vara att bry sig endast om sig själv. Jag ville ju bli bättre i tennis och skulle Tim sagt så skulle jag gjort vad han tyckte.

Idag skulle jag bara vilja skrika till tränare, föräldrar, agenter mm till duktiga idrottsmän: ” - Ni gör fel! Fattar ni inte hur detta kommer att påverka er son/dotter? I tennislivet, i livet efter karriären, i låtsasvärlden som din son/dotter kommer att få pga att ni bara bryr er om hur det går för honom/henne för stunden. Sluta att bara lära hen backhand och forehand. Sluta att bara lyssna på dem som säger att gräset är grönare på andra sidan. Ni har världens chans att er son/dotter ska få ett sådant grymt liv om ni bara orkar tänka några år framåt. Och jag lovar, då ökar tom chansen säkert med åtskilliga procent att hen även kommer prestera bättre idrottsmässigt” Men, tyvärr, då har redan skyddslapparna åkt på, hela idrottarens omgivning har fått tunnelseende och dollarsedlarna flyger precis framför ögonen för dem

Som tur var hade jag en tränare med väldigt bra värderingar där han såg betydelsen med att kunna arbeta i en grupp och där även föräldrarna i gruppen drog åt samma håll. Jag hade tur med min tränare. Likadant med mina föräldrar som lyssnade på Tim. De var tacksamma för vad han gjorde. Jag var tacksam mot Tim och Tim lärde mig också att vara tacksam mot min omgivning som hjälpte mig som tex min klubb vilket man annars tog som en självklarhet att få hjälp ifrån. Likadant har jag också haft flyt med mina agenter genom min karriär som haft en jordnära inställning till tennislivet. De såg helheten, de såg det långsiktigt och om jag deppade några gånger för ett avtal med någon racketsponsor eller liknande som jag tyckte borde vara bättre förklarade dem varför det var som det var på ett sätt som gjorde att jag och mina föräldrar förstod och kunde fortsätta att kika långsiktigt

 

Idag verkar det dock ha gått inflation i kändisskap och idrottsmän i vissa sporter får hybris så fort man gör mål i Hockeyallsvenksan, Superettan eller träffar banan i tennis. Och om de dessutom blir riktigt bra, med andra ord når världsnivå, då verkar det som att man tom har fått rättigheter att sätta sina egna regler och kan behandla omgivningen som de vill. Personer, klubbar, akademier, sponsorer mm som har hjälpt de dit där är idag blir plötsligt luft. Dessutom blir gräset grönare på andra sidan och man rusar vidare mot nästa agent, klubb, tränare mm. Ibland utan att ens säga tack till dem som har hjälpt till genom åren och lagt grunden till det de är idag. Och det är här karriären brukar bromsa upp för väldigt många spelare. Många tror att de är ”klara” för resten av livet. Livet leker. Vad kan gå snett? Några personer kanske kan klara av detta men de flesta är garanterat inte tillräckligt starka att klara sig igenom motgångarna när man har satt sig på för höga hästar och pekat fingret mot sin omgivning.

För motgångarna kommer för alla personer och de är tuffa nog som de är även om man har stöttande omgivning. Känner man då att man är själv är det många idrottsmän som inte klarar att ta steget tillbaka alternativt att det tar mycket längre tid för dem att slå igenom. Jag har inget belägg för följande påstående men vilka lägger genomsnittligt av först? Ensamvargen eller vargflocken? Jag som alltid gillat att jaga i flock blev med åren mer och mer ensam i och med att det blev färre och färre svenska spelare på touren. Detta var absolut någonting som påverkade i alla fall min tennis negativt. Färre träningskompisar, färre att rensa skallen med vid motgångar, mindre att göra utanför banan som gav mig mindre harmoni både på och utanför banan. Som ”tur” var gick min tennisresa ändå mot sitt slut i och med att jag skulle fylla 35 år men oavsett tror jag inte att jag hade fortsatt länge till pga detta.

 

Ordet prestigelös är ett väldigt viktigt ord för svenska tennis framgångar under 80-talet. När personer som Hasse Olsson, Jonte Sjögren, Mats Wilander, Joakim Nyström m.fl som på olika sätt var de ledande inom sporten inte slog sig för bröstet för att få bekräftelse för det fantastiska de gjorde både på och utanför banan var det som att nästan hela omgivningen tog för givet att det var så här det skulle gå till. Visst skrevs det spaltmeter om samtliga dessa herrar men det kändes som att ingen av de sökt bekräftelse. Istället hakade som sagt omgivningen på där alla kände sig delaktiga i det svenska tennisundret och där alla hjälpte alla på olika sätt. Jag tänkte aldrig på detta mitt under karriären men vilket jäkla flyt att de absolut bästa coacherna och de bästa spelarna hade dessa egenskaper.

När jag pratade med en kompis för några dagar sedan som själv var världsledande inom badminton sa han att när denna sport, för svensk del, blomstrade som bäst på 80-90-talet var det samma sak som hände:

- Vi hade tränare som var en stor del av nyckeln till våra framgångar. De gav sitt liv till oss spelare i det gemensamma arbetet att ständigt bli bättre. Under vår mest framgångsrika period hade vi en ledare som var väldigt prestigelös i sökandet på utveckling, intresserad och positiv på ett nästan naivt sätt, men vi som spelare påverkades av attitydförändringen i gruppen vilket ledde till ett annat samarbete och mer uppskattning av varandra, styrkan i gruppen, vilket i sin tur starkt bidrog till att vi fick sådana enorma framgångar.

Förutom Wilander, Jonte mfl fanns det väldigt många andra tennisprofiler inom svensk tennis som Mikael Stripple och Tim Klein. Ingen av de sökte media. Ingen av de sökte bekräftelse ( Tim behövde ju inte det för han visste ju att han var bäst ändå på ett väldigt roligt sätt) De var trygga i sig själva. De levde för idrotten och gav sitt liv för att vi skulle bli bättre och framförallt, de gav utrymme åt andra att få de ”likes” av media och omgivning som vi tennisspelare behövde ibland.

När jag fortsatte att prata med min kompis om just detta nämnde han också en väldigt intressant detalj som stärker min tro om gruppen. Han berättade att han pratat med en vis människa som förklarade det viktiga i att kunna dela med sig. Att endast tänka på sig själv för att få bekräftelse, att fylla egot, leder ofta på sikt till att man tappar motivation och presterar sämre men också att det blir väldigt ensamt och destruktivt. Det är som ett svart hål, det går inte att fylla. Att istället hitta balansen i att tänka på sig själv och kunna dela med sig till andra för att gemensamt utvecklas är en bättre och roligare väg att vandra.” Ganska självklart men inte alltid enkelt. Det tog jag med mig och upplevde att det funkade genom resten av karriären.

Det finns så många andra landslag jag tänker på där ledarskapet är gruppen och inte kretsar runt ett par personer som törstar efter uppmärksamhet och bekräftelsebehov. Handbollslandslaget med Bengan Boys var ju ett fantastiskt exempel på ett kollektiv där jag tror att samtliga spelare kände sig delaktiga i alla fantastiska framgångar som laget hade. När man såg andra landsmäns coacher stå och skälla på sina spelare så lät Bengan spelarna diskutera sig fram till hur man ville ha det. Dagens fotbollslandslag och IFK Göteborg på 80-talet. Fantastiska kollektiv där man lyckas krama ur det allra bästa från var och en. Prestigelösa, ödmjuka tränare och likasinnade idrottare som bara vill lagets bästa. Idrottare som inte bara hade lärt sig sin idrott till 100% utan även förstått vad livet handlade om och hur mycket hjälp de fått genom åren. Jag tror dessa idrottsmän gav de där lilla extra procenten för gruppen som gjorde den lilla skillnaden för laget.

Och förutom alla sportsliga framgångar så kom det ut en hel del till av dessa idrottsmän. Exceptionellt många av dem blev dessutom väldigt bra coacher inom sin idrott. De var vana av att coacha varandra och förstod vad som gällde både på och utanför banan. När det gäller tennisspelarna är det ju extremt många som har klamrat sig kvar inom tennisen och försöker hjälp både svensk och utländsk tennis på ett eller annat sätt.

 

I ett dagens samhälle som premierar egoister framför lagspelare kommer det bli svårare och svårare att hitta gårdagens Jonte Sjögren och Mats Wilander inom idrotten. Kommer trenden till slut vara att man tröttnar på egoisterna och premierar lagspelarna? Är det ett samhällsklimat som måste förändras för att det ska bli så? Jag har ingen aning? Man får ju inte heller glömma att de flesta tränare, klubbar, spelare mm behöver sin uppmärksamhet för att få nya sponsorer. Men jag är i alla fall helt övertygad om att de idrotterna som hittar de prestigelösa ledarna, spelarna mm som driver gruppen garanterat har en stor chans att få till något väldigt stort med hela sin sport. Något som garanterat skulle gynna alla inblandade parter.

När man blir äldre och tävlar och tränar mycket blir tennisen en väldigt dyr sport. Så länge man inte får de subventionerna som vissa andra sporter får kommer det alltid vara så. Tyvärr. Som jag nämnde innan i krönikan; det finns dock vissa klubbar/ förbund/ akademier mm i Sverige där man får rejält med hjälp. Det jag vill säga till alla er föräldrar, juniorer, seniorer mm; glöm aldrig bort detta! Var tacksam för den hjälpen ni får eller har fått. Man kan tycka att det är grymt orättvist att man bor i Sverige istället för tex Frankrike eller England där man pumpar in pengar till de inhemska spelarna på olika sätt för att subventionera och satsa så mycket det bara går på dem. Men verkligheten i tennis-Sverige 2019 är som den är. Försök istället att sätta ett perspektiv på den och hjälp din kompis att bli en bättre tennisspelare. Var med och skapa en kultur där man hjälper varandra bättre. Något som vi gör och alla känner sig delaktiga av. Resultatet kan jag lova skulle i så fall bli något som vi tillsammans skulle vara extremt stolta över och som andra länder skulle peka på som den svenska modellen.

0 kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägg ännu. Bli den första att kommentera!

Produkter